Fredag: När är det lönsam? Om socioekonomisk utvärdering

Utskrivet från: http://finsamgotland.se/1631
Start Finsam på Gotland Projekt Paraply-nätverket Aktivitets-katalogen Möten och föreläsningar Tips och råd På arbets-platsen (H)järnkoll Almedalen

När är det lönsam? Om socioekonomisk utvärdering

Även fredagens avslutande seminarium lockade många åhörare. Inför en fullsatt lokal talade nationalekonom Ingvar Nilsson om vikten av helhetssyn och att beskriva förebyggande insatser som långsiktiga sociala investeringar.
Ni som är emot samverkan, kan ni räcka upp handen? Det låter ju inte klokt att ställa den frågan men jag lovar att när vi började för 30 år sedan, min kollega Anders Wadeskog och jag, då var inte det här lika självklart. Vår första stora studie om samverkan gjorde vi i Jämtlands län. Ett län som vid den tidpunkten hade 135 000 invånare och 17 regionala myndigheter. Det kändes ju inte riktigt genomtänkt. Så vi hade en, som vi då tyckte i den här studien som vi kallade ”Krisen, glesbygden och framtiden”, genial idé. Lägg alla regionala pengar i en påse, tillsätt en myndighet och kalla det Jämtlandsmodellen. Det tyckte vi var ur-bra. De hade aldrig hört något så jävla dumt. Och det spelade liksom ingen roll vad vi sa, vi hade en känsla av att vi fick löpa gatlopp till tåget. Det tog oss ett dygn att komma på problemet. Skapar man en myndighet av 17, då har man 16 arbetslösa direktörer.

Och det där har förföljt oss de här 30 åren, att det finns alltid ett vinnar- och ett förlorarperspektiv i samverkansprocesser och förlorarna är väldigt sällan benägna att medverka och driva processen. De av er som jobbar aktivt med samverkan, ni känner säkert till revirstrider och allt det där. Det där har fått oss att börja räkna rätt mycket på det, för kan man kvantifiera effekter och omfördelningsmekanismer, då kan man börja jobba med dem.

Den andra sidan handlar om hur man har organiserat samverkan på olika sätt. Det har ju funnits hur många sådana här ”sam” som helst – Resam och Susam och Fyrpartsam och Finsam har funnits i flera olika omgångar – och till slut blir man så himla trött på allt det här ”sam”. Då var det en socialchef i Katrineholm som heter Jan Nilsson som sa att det finns bara två olika typer av sam; pratsam eller görsam. Och det är görsam som räknas. Någonting som man också blir oerhört trött på är att det är så himla mycket prat och så himla lite verkstad. Och någonstans mitt i allt det där så blir man väldigt, väldigt trött på projekt. De startas, de genomförs, de är framgångsrika, de glöms och sen börjar man om. När man har varit med ett litet tag så känner man; men är detta nödvändigt? Idag vet vi nog precis allting om metodiken i hur vi ska gå till väga vid multifaktoriell samverkan. Det är precis samma mönster som återkommer precis överallt. Det handlar egentligen bara om att tillämpa den kunskapen och förstå vad det är ni egentligen tjänar.

Vårt grundproblem, det är utanförskapet. Jag och min kollega Anders har jobbat med det här nu i trettio år och den här bilden är lite grotesk. Min fru har sagt; du får inte visa sådan bilder, särskilt inte på morgonen, men den representerar faktiskt det vi tycker oss se.

(BILD)

Oerhört många väldigt, väldigt sargade, framförallt unga människor. Ibland är de unga i bemärkelsen under 20 men i just den här gruppen 19-29 år som vi har tittat på tidigare, jag och Eva Lundmark har jobbat främst med studien, det vimlar av väldigt, väldigt vingklippta, sargade människor där det tyvärr är så att på många av hemmaplanerna finns det beslutsfattare som inte riktigt förstår vidden av problematiken. Som nästan lever med föreställningen; ja men det handlar väl bara om att skärpa sig. Eller om vi lägger ett tillräckligt högt finansiellt tryck på dem i form av uteblivet försörjningsstöd eller om vi behandlar den där unika, speciella problematiken så är det klart. Så är det inte med de här ungdomarna. Nästan alla av dem har väldigt komplext sammansatt, diffus problematik. I Tierps-projektet så var det en av kunderna där som har varit med väldigt länge, i rätt många decennier som yrkesarbetare, som sa jag har aldrig mött så många vingklippta, skadade människor. Och de finns överallt i våra system.

En annan sak som man kan säga är att huvudleverantören av de här unga människorna är skolan. Det är skolan som är den mest aktiva utstötningsmekanismen i dagens samhälle. Det tror jag man måste säga ganska klart och tydligt. Och skolproblematiken handlar inte, tycker vi då, om – som man ibland hör ledande skolpolitiker säga – att stänga av mobiltelefonen och ta av kepsen. Där ligger mycket djupare problematik som innehåller många dimensioner, jag kommer tillbaks till det.

Jag ska börja med att prata om det här med Tierps-projektet ur ett ekonomiskt perspektiv. I den utbildning som vi inledde med tillsammans med beslutsfattare i Uppland så lät vi dem nosa på en förenklad variant av olika modeller. Och ganska snabbt kan man konstatera att vem som helst av er här kan, om jag ger er fem, tio minuter och papper och penna (OHÖRBART) så kan ni räkna ut vad det kostar. Alla ni här är väldigt vana och kompetenta och duktiga. Men om jag frågar vad kostar det att inte göra det? Så är det inte lika lätt. För då måste vi skapa oss en sorts bild av vad priset är för alternativet. Vad är priset för icke-intervention? Vad är priset, om vi inte agerar?

Till höger är faktiskt norra Europas vackraste barn, helt objektivt talat. Mitt barnbarn Ludde.

(BILD)

Det man ofta gör är att man ställer det här med kostnaden mot en människa. Och man hör ofta att det blir för dyrt. Det vi tycker, som vi har lärt oss, är att det finns väldigt få saker som är så dyrt som att låta bli. När man pratar om vad det kostar att avstå, för att ge er en introduktion till de resultat jag tänkte presentera, så kan man säga att när en människa hamnar i utanförskap så uppstår tre kategorier av kostnader. Den första är att hon inte längre bidrar till det gemensamma folkhushållet. Jag vet inte om några av er minns att Reinfeldt vid något tillfälle sa att om vi inte passar oss så får vi jobba till 75. Det är ju helt enkelt så att ju färre som jobbar, ju längre måste vi jobba för att klara av att finansiera våra system.

Det andra är att de här människorna måste försörjas. I en eller annan form. Och där vet vi att det finns många olika källor. Det tredje är att när människor hamnar i utanförskap så har de nästan alltid en följdproblematik som kräver olika former av behandlings- och vårdinsatser. Då räknar vi inledningsvis med ganska blygsamma kostnader, men erfarenhet och kunskap visar att ju längre man befinner sig i ett utanförskap ju mer accelererar dessa följdkostnader. En del accelerera i form av missbruk, i form av psykisk ohälsa, generationseffekter på barn och så vidare. När vi frågar en socialchef vad en stamkund i försörjningsstöd kostar, så får vi ofta svaret att 70-90 000 beroende på familjestrukturer. Vad menar du med det? Ja, det är vad vi betalar ut. Ja, men det var inte det vi frågade, vi frågar vad det kostar. Och i själva verket så visar det sig att samordningsförbundens representative deltagare, som vi fann i en studie tillsammans med Stadskontoret, kostar inte 70-90 000. De kostar ungefär 270 000. Så vi har en felaktighet i beslutsunderlaget som är ungefär 300 procent. Vi räknar faktiskt konsekvent fel kring utanförskapet, med stora delar av deras kostnader osynliga.

Den andra delen av det här är att man måste tänka i termer av långsiktighet. När vi går in med en insats från ett samordningsförbund så är det faktiskt en social investering. Vi pytsar in 50 000, 100 000, 10 000 i Kalle och Lovisa och tanken är ju då att det här ska generera uteblivna kostnader och vinster i framtiden. Och då måste vi ha flerårsperspektiv. Alla ni som sitter här vet att den offentliga budgetens livslängd sträcker sig till klockan 24.00 den 31/1 varje år, sen börjar ett nytt ekonomiskt liv. Det gäller för människor, så är det inte för byggnader. Lek med tanken att vi skulle ha direktavskrivning på ett nytt kommunhus. Det är en fullständigt orimlig tanke. Men när det gäller arbetslösa eller människor i utanförskap då är det direktavskrivning hela tiden. Det betyder att vi har ett styrsystem som ständigt leder in oss mot kortsiktighet och tar ifrån oss långsiktigheten.

Nästa problem är att vi inte har riktigt bra underlag för det vi skulle kalla helhetssyn. Skulle ni säga att ni har helhetssyn kring vad ni jobbar med? Någon räcker upp handen, självmordspilot på bakre bänk. Säger vi helhetssyn, det här är en studie vi har gjort tillsammans med Fryshuset, då har vi åtminstone det perspektivet – minst det måste vi täcka. Och om man nu fullföljer sitt självmordspilotuppdrag och säger ja vi har faktiskt helhetssyn, då brukar jag säga att då menar du alltså att du har DET perspektivet. För så här ser insatspanoramat ut till exempel kring en missbrukare i Stockholms län som vi hade i en studie. Det är ofta en 200, 250 insatspanometrar, det är oftast 10-30 aktörer involverade, 10-, 20-tal olika kostnadsställen eller budgetar.

(BILD)

Vem som helst kan ju snabbt se att skulle det här leda till en effektiv resursanvändning så vore det snarast en slump. Det vi försöker göra är att sortera i de här kategorierna och starta hela tiden med att försöka se; om vi jobbar med individer och följer kostnader på individnivå, hur kan man då se på effekter? För att göra det så bygger vi upp sådana här prislistor, den är som illustration av att vi har ett enormt insatspanorama. Man kan se det här som en Claes Ohlsson-katalog över välfärdssamhällets olika erbjudanden. Och när man ska börja räkna på det så tror jag att ni alla förstår att man måste sätta det i relation till hur mycket förbrukar en människa som vi jobbar med om vi gör en insats kontra om vi inte gör en insats.

Det där har vi gjort då i det här Tierps-projektet, Eva Lundmark, jag och Anders Wadeskog tillsammans med projektgruppen. Och vi har gjort vissa antaganden, för ett av de problem man har kring rehabiliteringssamverkan och också preventionssamverkan är att det finns väldigt få kvantitativa mått på långa effekter. Inom den medicinska vetenskapen har man väldigt mycket sådana saker men här är det oerhört svårt att hitta studiemodeller som uppfyller strikta vetenskapliga krav. Vi gjorde för några år sedan en studie för personliga ombud på Socialstyrelsen och då var det en metodperson på Socialstyrelsen som sa; men ska ni ha en kontrollgrupp då? Ni vet det här som man har i den medicinska forskningen att man har en som får medicin och en annan som får sockerpiller. Och då sa vi; menar du på allvar att vi ska ha en grupp klienter som får personligt ombud och en annan grupp som inte får det men de tror det?

Så därför så bygger vi de här studierna dels på de resultat som vi kan se på kort sikt och sen är vi väldigt transparenta med antaganden. När vi i det här fallet har räknat på Tierps-projektet så vet vi hur många de är. Vi vet hur gamla de är. Och vi vet deras prognos. Vi vet ganska väl vad som kommer att hända om vi inte gör något. Det här är väldigt, väldigt trasiga ungdomar som inte annat än undantagsvis skulle ta sig in på arbetsmarknaden på egen hand. Vi vet att idag är tio i arbete, vi vet att 15 studerar. Och så gör vi ett försiktighetsantagande att sju av dem så småningom kommer hamna i arbete. Och så gör vi olika följdantaganden om att de i framtiden kommer att ha upprepade perioder av långtidsarbetslöshet, som den här målgruppen har, de kommer att ha skov vid sina psykiska sjukdomstillstånd, de kommer att konsumerar mer samhällstjänster än normalmedborgaren eftersom de har restskador av sitt utanförskap och så vidare. När vi har gjort de antagandena så börjar vi ställa första frågan: vad kommer de här ungdomarna långsiktigt att kosta om vi inte gör något? Och så lägger vi det på en tidsaxel och så börjar vi titta på vad som är en relevant tidshorisont.

(BILD)

Den relevanta tidsperioden är ju faktiskt 25-65. Det är den tidsperioden vi pratar om och sen kan man välja att så att säga stoppa klockan vid olika tidpunkter. Men det är ju en intressant tanke att i en liten kommun som Tierp så genererar 60 långtidsarbetslösa ungdomar långsiktigt en samhällskostnad på sådär en 750 miljoner kronor. Det är en rätt betydande summa, eller hur?

Redan här kan man nu börja använda sig av den här lilla gungbrädan och säga att kostnaden för Tierps-projektet är ungefär två miljoner kronor på årsbasis. Det är ett tvåårigt projekt om drygt fyra miljoner kronor och kostnaden för att avstå är 730 miljoner kronor. Jag ser liksom det här begreppet att sila myggor och svälja kameler. Så fort man ser de här siffrorna, även om det inte skulle vara exakt 730 utan 500 eller 600 eller vad det är, så är det en oerhörd diskrepans mellan de två. Då kan man börja fundera på lite olika saker: hur duktiga är de idag, givet att antagandena om fortsatt framgång kommer att gälla? Då kan vi konstatera att dagens framgångs-mål (?) för det där projektet är ungefär 200 miljoner. Vi kan ju också dela upp vinsten på olika samhällsaktörer för en viktig poäng i sådana här kalkyler är att kunna svara på frågan: what’s in it for me? Det handlar hela tiden om att fånga omfördelningseffekterna. Och jag vet inte vad ni säger om en investering som långsiktigt ger hundra gånger pengarna eller cirka 10 000 procents avkastning? Om ni relaterar det till avkastningen på ert personliga pensionssparande så tror jag ni får lite perspektiv på det hela. Det här är ett mönster som vi gång på gång ser. Avkastningarna på sociala investeringar, även vid mycket försiktiga antaganden, är ohyggligt höga.

Jag har kompisar i rikskapitalbranschen, det händer ibland att jag visar dem sådana här diagram och de tror ju inte på dem först. Så pratar vi lite och förklarar och när de börjar förstå poängen så gör de en väldigt intressant reflektion. De säger: kan man köpa in sig i branschen? Hade det funnits en riskkapitalmarknad för sociala investeringar så skulle den attrahera kapital. Nu tror jag att det är bra att vi inte har det men det här knyter ann till kommunallagens åttonde kapitel, första paragrafen, om god ekonomisk resurshushållning. Det handlar väldigt mycket om i fall vi ska spilla pengar längre fram som är oerhört ineffektiva eller ska vi använda pengar idag som ger en oerhörd utväxling?

Komna så här långt så kan man säga ja, ja, ja, men du de där siffrorna som du pratar om, de kanske inte håller i framtiden. Och därför gör vi alltid så när vi gör den här typen av utvärderingar att vi gör en känslighetsanalys, så gör man i alla investeringskalkyler. Vi försöker titta på vad som händer om vi inte når målet. Pessimisten har fått ge underlag för den här kalkylen.

(BILD)

Här har vi sagt att den enda effekten, de här 15 som studerar glöm det, det ger ingen effekt alls. De där tio som har jobb idag, det är bara fem som får behålla dem, resten sopar vi bort. Det här är den enda effekten, att fem personer långvarigt kommer in på arbetsmarknaden. Då ser ni att den långsiktiga effekten är ungefär 55 gånger pengarna. Sen brukar vi också roa oss med att ta fram ultrapessimisten eller dubbelpessimisten. Det är den som säger så här; hur duktig behöver man vara i ett sådant här projekt för att passera break even under mandatperioden? De är många som säger att politiker bara tänker mandatperioden, jag tror inte det är riktigt sant. Men mandatperioden är ändå en politiskt intressant tidshorisont. I det här projektet har vi då försökt räkna och kan konstatera att här ungefär där övre och undre nollan är lika stora passerar man break even och det betyder att den enda effekten på det här projektet är att 2,4 personer eller fyra procent långsiktigt kommer in på arbetsmarknaden. Trots det tämligen måttliga antagandet så genererar det här projektet långsiktigt, på ett 20-årsperspektiv, en vinst på 15-16 miljoner. Det vill säga det ger en riktigt bra avkastning.

(BILD)

Då kan man grunna lite grann på hur man ska sätta in stöten. Det visar sig när man tittar på marginaliseringens mekanismer och dynamiker att det finns puckeltidpunkter, punkter i ett barns uppväxt då accelerationen mot utanförskap går snabbare. Det finns en sådan kring de barn som inte fungerar i grupp på dagis. Det finns en vid sex, sju års ålder för de barn som inte kan sitta stilla i skolan, spring i benen-barnen eller ADHD-barnen eller vad vi kallar dem. Det finns en annan puckel vid skiftet mellanstadie-högstadiet då man lämnar de stabila klassrummen för de röriga, då rätt många påbörjar sina aktiva skolkprocesser som leder till skolmisslyckande. Det finns en annan när man inte kvalar in till gymnasieprogrammen och naturligtvis så finns det en annan när man avslutar gymnasieprogrammen.

Hur duktiga är vi i svensk skola på att få in folk på arbetsmarknaden eller studier efter gymnasietiden? Hur stor andel av en årskurs misslyckas? Man brukar prata om misslyckande i gymnasiebetygen i bemärkelsen inte fullständiga betyg, där brukar man prata om siffror kring 25 procent. Men så vet vi att det är en del ungdomar som är duktiga på att läsa upp. Men om man tittar på de studier som har gjorts, och SKL har gjort studier av hela årskullar, de som fyra år efter gymnasietiden vare sig studerar eller arbetar och inte finns någonstans i våra system är faktiskt mellan 12 och 13 procent. Lite förenklat så kan man säga att varje år levererar det svenska skolsystemet 13 000 ungdomar till ett livslångt utanförskap. Det är lika mycket som att fylla Globen med råge. Lek med tanken på att Volvo skulle skicka tolv procent av alla nyproducerade bilar direkt till skroten. Lek med tanken att vi hade den kvalitetsnivån i tillverkningsindustrin och sen flytta över den till människoindustrin och det accepterar vi år efter år. Och de ungdomarna, dem ser vi sen i samordningsförbundens regi, där man på olika sätt, under rätt knappa ekonomiska resurser, försöker kompensera de här misslyckandena. Då kan man ju fundera på om vi ska jobba med lilla Ludde, när han är liten? Eller vad säger du som mött dem på Norrtäljefängelset, kriminella med ADHD, uppmusklade, mängder med våldsbrott eller vad de nu än gör.

När vi då ser på Tierps-projektet så tycker vi att det är ett oerhört framgångsrikt projekt. Det här är ett skolexempel, man tänker rätt, man gör rätt, i väldigt många stycken. Jag ska ge några reflektioner kring metoderna i projektet eftersom vårt utvärderingsuppdrag inte bara handlar om den ekonomiska delen utan också processdelen. När man tittar på ett sådant här projekt är det ju alltid att man väger ihop vad det är för problem vi ska knäcka, vad är det för mål vi ska uppnå och vilka resurser har vi. I någon mening måste de där tre vara i balans, det måste finnas proportioner. Vill man leverera en Rolls Royce så kan man inte plocka in finansiering för en begagnad Volkswagen utan man måste liksom ha balans. Det vi tycker oss se i Tierps-projektet och i väldigt många samordningsprojekt är att det inte råder någon riktigt bra balans mellan problemställning, mål och resurser. När man tittar på de här målgrupperna, vi har tittat på två syskonprojekt till Tierps-projektet också, och alla vi har intervjuat säger; vi hade inte en aning om målgruppens problem. Det är så mycket större. Har man då målsättningar av typen ”hälften in på arbetsmarknaden”, ”hälften till arbete och studier”, då bygger man ju upp projektstrukturen att ständigt misslyckas. Och där man kanske har genomströmningstider som inte alls är realistiska i förhållande till vad den här målgruppen behöver. Det här är någonting jag tror man ska fundera på.

Om man tittar runt i landet kring samordningsförbunden och också på ESF-projekt och andra projektfinansieringar, så har det dykt upp någon sorts målsättningsinflation. Man ska i projektmålsättningarna visa eller argumentera för väldigt höga målsättningar som i grund och botten alla vet från början att det här kommer vi inte att lyckas med. Och då tror jag att man måste grunda lite grann men att fundera på, när man jobbar med de här målgrupperna, vad är rätt problem? Jobbar du kring fel problem så får du fel lösning. Väldigt, väldigt ofta så tycker vi oss se att när man närmar sig den här målgruppen så pratar man om att problemet är att tillföra kompetens. Man ska vara utbildad, ha körkort, kompensera för dyslexi eller vad det nu är. I själva verket tycker vi att vi hela, hela tiden möter ungdomar som är helt vilse i pannkakan existentiellt. Vem är jag, varför lever jag, vad är mitt sammanhang? Man kommer från dysfunktionella familjestrukturer, sammanhang där man inte ens kan orientera sig i det svenska samhället, oavsett om man är svenskfödd eller invandrare. Då har man naturligtvis en självkänsla som är oerhört bräcklig och är den bräcklig så fungerar man inte socialt med andra människor. Det är först när man kan hantera de här frågorna som kompetensutveckling i mer formell mening tar. Och då blir det väldigt intressant att fundera på; hur ser det här ut när vi lägger det på en tidsaxel?

(BILD)

Så här ser det ofta ut när man driver samordningsprojekt: man får in dem, man gör en handlingsplan, man genomför, man får effekter. Kartläggningen är väldigt viktig för att få en helhetsbild men det här begreppet ”handlingsplan”. I själva verket så finns det en relationsplan som är en förutsättning för handlingsplanen. Någonstans här måste jag lära känna folk och sen bygga tillit. Först när tilliten finns där, när man får ett kvitto på att det här är okej, då kan vi börja bygga en självkänsla. Och när vi bygger självkänsla, då börjar vi ge människan en chans att lyckas och när de här unga människorna lyckas – då uppstår mirakel. De kommer ju ofta in i de här projekten med enda erfarenheten från skolsammanhang att man misslyckas. Och då måste man ju grunna lite grann på det här gamla påståendet att har man siktat mot stjärnorna så når man alltid trädtopparna. Det är ju så jävla dumt, det är så hurtigt amerikanskt, det är ju att hela tiden skapa förutsättningar för misslyckande. Det är som att man inte hört talas om att det finns lösningsfokuserat arbete som hela tiden bygger på att ta ett litet steg och lyckas. För lyckandet är steget till nästa steg. Det tror jag är oerhört viktigt när man ska formulera mål för sådana här projekt; hur formulerar vi mål som ger de här ungdomarna möjlighet att röra sig mot arbetsmarknaden steg för steg och att lyckas? För om jag inte lyckas, då får jag ännu mer bekräftelse på att jag är så himla dålig att till och med när de satsar extra på mig så misslyckas jag. Ibland säger man att om vi sätter ett högt mål så kanske vi inte når dit men det är väl inte så farligt. Jo, det är farligt. För de här ungdomarna är det farligt att ännu en gång misslyckas för det vi då har gjort är inte bara att vi inte har nått målet. Vi har försämrat deras utgångsläge för nästa steg. Det här är unga killar och tjejer som allt för ofta identifierar sig som losers och vi ska inte medverka till att förstärka den identiteten.

Då tänkte jag landa i vad är då framgång för ett samverkansprojekt och ett samverkansförbund och vad är skillnaden? Jag tycker det här är lite roligt, jag vet inte om ni har sett filmen ”Närkontakt av tredje graden” men man kan inte låta bli att leka.

(BILD)

Jag tror att om vi tittar på Tierps-projektet så är det här en framgång av första graden. Man har nått resultat, man har en metod. Här finns en metodik. Nästa generation unga i Tierp vet man exakt hur man ska jobba med. Men där man snubblar, tror vi, i Tierp och där man troligtvis snubblar också i Heby och Östhammar som är de två andra kommunerna, det är på nivå två. Hur ska vi få gemenslag med den metodiken i organisationerna? Personligen har jag nog mött hundra samverkansprojekt av det här slaget, det här är ett av de verkligt bra. Men man blir både trött och ledsen på att alla ska börja om från början. Det här går ju att implementera rakt in i organisationen, alla aktörer tjänar på det. Då blir ju frågan, hur ska vi organisera vårt ledningsarbete? Det är där vi måste grunna och det vi verkligen måste grunna på är: hur ska vi förändra våra organisationer?

Och där har vi haft en dialog med samordningsförbundet att kanske är en av de viktigaste strategiska rollerna för samordningsförbund på den här nivån att driva strukturändringsfrågor. För samordningsförbunden ser de här strukturproblemen tydligare än många andra. Annars finns risken att man fastnar i en roll där man istället för att bryta organisationsstrukturer och förändra, bidrar till att upprätthålla dem. Vi har sett det i flera sådan här sammanhang. Vi gjorde en studie av övervikt och fetma i Dalarna och vi kunde konstatera att myndigheterna i Dalarna använder ungefär en halv miljon per år för att möjliggöra fortsatt övervikt och fetma genom höftledsoperationer och ryggoperationer och allt möjligt – allt det där som gör att man kan leva med sin övervikt. Man satsar inte ens tio miljoner på att bryta övervikten. Och så har vi det med utanförskapet också, vi satsar hur mycket som helst för att möjliggöra ett fortsatt utanförskap. Samordningsförbunden har en liten, liten pott som handlar om att bryta utanförskapet. Som jag tror operativt, på projektnivå, ska jobba här och strategiskt, på övergripande nivå, i den gula boxen.

(BILD)

Om man ska ha några råd, råd är ett ganska dumt ord för det kan man ju ge när man sitter på läktaren och inte behöver ta ansvar. Men vi tror att framöver så skulle det vara bra att man mer funderade på balansen mål, problem och resurser. Kanske sänker de formella målsättningarna och kanske mer funderar på uthållighet och så vidare. Vi tror att man måste grunna lite mer på implementeringsprocessen, kanske till och med knyta ekonomiska villkor till implementeringen. För ekonomiska incitament funkar ganska bra. Sen tror jag att det här med projektformen, det kanske inte är den allra, allra bästa. Jag tror man kan börja fundera på; kan vi hitta andra former för vårt arbete? Och sen så tror jag få att bortom alla metoder, när man tittar på vad som är den verkliga, verkliga framgångsfaktorn i Tierps-projektet, så är det coacherna. Det är individerna. Det är enskilda människor som gör skillnad. För de bygger relationer med de här ungdomarna och i relationer så uppstår möjligheterna till att självkänsla kan börja växa och sen när självkänsla börjar växa, då börjar de här ungdomarna bli mottagliga för de mer formella kompetensinsatserna. Därför tror jag att de här personvalen är så oerhört centrala – rekryteringsprocesserna hos dem som ska jobba. Och som en sista kommentar: idag pratar man ganska mycket om sociala investeringar som en metod. För mig är samordningsförbunden en självklar plattform för socialt investeringstänkande. Man skulle nästan kunna säga att det är socialt investeringstänkande i samordningsförbunden.

Tack ska ni ha.

F: Hur får vi det här att bli en effekt som går runt inte bara i den lilla kommunen utan vi får ett tänkande som kommer i större kommuner och att man handlar i ett ganska tidigt stadium?

S: Det vi har märkt är att många av de här insikterna, de har ju de flesta av oss som sitter här. Vi har märkt att de ekonomiska argumenten har väldig kraft och när man får en kommunstyrelse att se siffrorna och det allra kraftfullaste det är när kommunstyrelsen själv får räkna fram dem – då börjar saker hända väldigt, väldigt snabbt. Sen tror jag också att ni som samordningsförbund i Uppland, ni har ju också styrkan av att vara länsövergripande och då kan man jobba med sådana här kompetensutvecklingsprocesser. Jag lever i en föreställning, som jag tycker att jag får bekräftad ganska ofta, att chefer och politiker är kloka människor som vill bra. När de fattar dåliga beslut så kan det ganska ofta bero på att de har dåliga beslutsunderlag. Vi märker att när man ger den här typen av beslutsunderlag, då förändras beslutsprocesserna väldigt snabbt.

Jag var i Svenljunga för några veckor sedan och pratade om sociala investeringar. I förmiddags fick jag ett mail att nu har vi fattat beslut om sociala investeringar. För då hade just den polletten ramlat ner, som egentligen handlar om att underlätta möjligheten att se hela panoramat.

F: Har du någon bild av finansdepartementet och användandet av det här synsättet eller den här typen av beräkningar där?

S: Okej… Finansdepartementet är ju egentligen den yttersta måltavlan för den här argumentationen för man kan säga att finansdepartementets motsvarighet på kommunnivå det är ju kommunstyrelsens ordförande eller finansborgarrådet. Och här tror jag att det finns en del saker att göra. Jag presenterade motsvarande analys i början på veckan tillsammans med Beatrice Ask, kring gängkriminalitet och våld. Vi har tittat på gatuvåldet. Och hon gjorde en oerhört intressant reflektion och sa: vad bra att få siffror, nu kan jag börja förhandla med Anders Borg. Det är ju det här man måste visa. Däremot tror jag att då måste finansdepartementet vidga sina kalkylmodeller för när de värderar ekonomiska effekter av olika insatser så ligger det i direktiven att man bara kan titta på statliga effekter. Men man måste titta på omfördelningseffekten mellan stat, kommun, landsting och andra aktörer. Den kalkylmodell vi har medger ju den typen av analyser och jag tror att det behöver vi. De här traditionella samhällsekonomiska kalkylerna som säger att samhället tjänar X eller Y miljoner kronor, det är ointressant om vi inte kan tala om vem. För det kommer alltid att landa i någon budget. Och den budgeten måste vi identifiera.

F: Gör vi i kommunen en investering i det här, så tjänar kriminalvården på det och landstinget. Och då kan man säga att om inte kommunen tjänar på det, varför ska vi då göra en investering? Då har man i och för sig ett för smalt synsätt för dels tjänar vi samhällsekonomiskt på det och dessutom så är det ju ett antal individer som vi pratar om. Och det är faktiskt oerhört mycket värt även ur kommunal synvinkel om man säger så, man måste ju väga in de mänskliga aspekterna. Men visst, det stärks ju då av de ekonomiska kalkylerna.

S: Jag tycker det är jättebra att du nämner det. Till att börja med måste man säga att de ekonomiska argumenten handlar ju aldrig om att vi bara ska jobba med de människor som är lönsamma för då får vi ett väldigt absurt samhälle. Utan den enda poängen med det här är att se; de resurser vi har, hur ska vi använda dem så smart som möjligt? För det är människorna som är huvudpoängen. Och vår poäng med den här kalkylen är att idag använder vi inte resurserna smart. Och kan vi synliggöra omfördelning mellan stat, kommun och landsting kan vi kanske på sikt göra resursomfördelningar men det är inte det enda argumentet. Så jag tror vi är helt överens om den frågan.

F: Du hade en liknelse med Volvo och hur mycket reklamerade bilar det kunde bli. Hur ska man göra för att systematiskt jobba för att det ska bli mindre ungdomar som hamnar i det här facket? Så att man kan sänka det kontinuerligt.

S: Jag tror ju nyckeln är tidig upptäckt. Och vi har ju en plats där vi vet att alla ungdomar finns och det är skolan. Eftersom skolan idag är väldigt sektionerad i sitt specifika stuprör och inte alltid har så väl utvecklat samspel med andra aktörer så tror jag att en av nycklarna på lokal nivå är att fundera på hur vi ska hantera skolfrågor i kombination med sociala frågor. Om du har en liten kille som har ADHD och vi behöver stoppa in en personlig assistent under en termin så blåser det iväg 150 000, det motsvarar två skolpengar för en rektor som då får röda siffror. 150 000 för en socialchef, det är trettio dygn på en LBU-institution. Alltså pengar har olika valörer och kan vi hitta sådana former, där vi kan hantera detta, då tror jag att vi börjar på rätt… Vi har jobbat med hemskt många kommuner nu som tar sådana här sociala investeringsprojekt och börjar pricka in de här, hitta ungdomarna. De här skolfrånvararna som far illa eller korridorvandrarna, så börjar man punktmarkera och jobba tillsammans med dem. Och till rätt måttlig insats så får man väldigt bra resultat. Det som blir väldigt dyrt senare i livet.

F: Vi diskuterade vid ett lunchseminarium just om hur vi får de här frågorna att bli aktuella frågor. För våra kommuner är det utan tvekan aktuella frågor på det lokala planet men när vi kommer två snäpp uppåt på regeringsnivå och riksdag och annat sådant, var är det vi diskuterar? Jo, den här frågan hamnar på socialdepartementet vilket inte kräver att den ligger där med den grupp som finns. Men ska vi motverka på vägen, så gäller det att det finns en diskussion både i utskott, socialutskottet men likväl i utbildningsutskottet och departementet för den delen och att vi kommer in på arbetsdepartementet också och dess utskott. För att få frågan upp där det faktiskt handlar om att vi skapar bra förutsättningar på alla plan. Och där är frågan idag, ursäkta att jag säger det men ganska död. Vilket gör att alla vill att det ska bli bra men ingen tar helhetsansvar i den här frågan. Och där har vi en bit att gå på vägen.

F: Jag har bland annat jobbat med Laholms kommun de senaste två åren och vi använder väldigt mycket av den här metodiken som du beskriver, sättet att bygga individen, och nu har man halverat ungdomsarbetslösheten där. Och det i sig är spännande men exakt samma metodik har jag använt i väldigt många projekt på arbetsförmedlingen och får mycket, mycket sämre avkastning. Jag undrar om du har någon reflektion kring att i Arbetsförmedlingen så straffar man inte för returer? I kommunen så sitter man med svartepetter oavsett och jag ser en helt annan kraft där att ta i de här frågorna. Jag ser att väldigt mycket energi läggs i Arbetsförmedlingen på att ge det här problemet till någon annan.

S: Det är ju så att en del av de här strukturerna vi har, de bemannas av människor och tänkande som inte är aktuellt i den här tiden vi lever i. Jag kan ibland tänka Arbetsförmedlingen som en av våra sista stalinistiska strukturer. Det fanns skäl till att man en gång la ner Skolöverstyrelsen och byggde ett skolverk. Ibland måste man börja om. Men eftersom man nu inte kan göra så och det finns en massa bra människor också på Arbetsförmedlingen, det handlar mer om vad som sitter i väggarna, då tror jag att man måste söka nya organisationslösningar. I Södertälje har kommunen gjort en massa intressanta grepp där man har bett de kommunala bolagen tillsammans med näringslivet starta Tälje Manpower jobbstart och Tälje tillväxt, där man jobbar i helt nya former. Och där har man så att säga inte bara brutit sig loss från den statliga stelheten utan också från stelhet i den kommunala organisationen. Så jag tror att vi måste söka inte en ny lösning utan många nya lösningar där man jobbar lite innovativt. Där tror jag samordningsförbunden har en god förutsättning för de bygger inte på en gammal struktur som har funnits länge utan det är hela tiden nya strukturer. Det är alltid en fördel.

F: Vi ska inte glömma bort att det är fantastiska människor på Arbetsförmedlingen som man samarbetar med där ute, men de har en styrning uppifrån. Egentligen så är det ju finansen här igen då, Anders Borg, det här bestäms uppifrån hur de ska följa upp det här.

F: Är det någon hemsida som du kan visa på om de vill veta mer om vad ni håller på med?

S: Vi har en hemsida som heter www.seeab.se