Mentalsjukhuset S:t Olof i Visby byggdes mellan 1935 och 1937. Det var ett av flera typritade svenska mentalsjukhus från samma tid. Sjukhusområdet var en värld i världen, där såväl patienter som personal bodde och levde. Under åren som gått har reformerna avlöst varandra. Den slutna världen har öppnats och berör idag Finsams alla parter.
1935 anställdes arkitekten Hakon Ahlberg av Medicinalstyrelsen för att rita svenska sjukhus. Det gjordes med en ideologi och tanke. Målsättningen var att bygga sjukhus med ljus, luft, renlighet – och funktionalitet.
Bygget kostade 2 363 000 kronor – och uppförandet klarades inom fastställd budget. Patientantalet var 226. Läs mer om bygget här
Sjukvård har funnits på Gotland sedan 1200-talet. Helge Andshusen norr om Visby domkyrka sköttes först av kyrkan och övergick sedan till att bli sjukhus. Här samlades alla som av olika skäl inte klarade sig själva.
När S:t Olof stod klart 1937 lämnade Hospitalet innerstaden. Man hade då varit mycket trångbodd. Till S:t Olof kom personer som på grund av platsbrist varit utlokaliserade till Hospitalet i Västervik och centralhemmen Kvie och Smiss i Stenkyrka.
Inledningsvis var mentalsjukhusen självförsörjande. Man hade mindre jordbruk, frukträdgårdar och bärodling. I verkstäderna tillverkades patient- och personalkläder, sänglinne, möbler och andra bruksföremål. Arbetet var det nav som livet kretsade runt.
Även patienterna deltog i arbetet. Det hade flera syften. Det var lugnande och innebar fasta rutiner, fostran och ordning. Målet var att det skulle vara meningsfullt för patienterna.
Så småningom utvecklas arbetsterapin. Syftet var att personerna skulle få träna och förbättra sina funktioner. Inledningsvis handlade det om hantverkstekniker – att väva, sy, snickra och att hjälpa till i kök och tvättinrättningar. Då var terapin till stor del att göra sådant som behövdes – att tillverka lakan, handdukar och kläder.
Dagens arbetsterapi har utvecklats mot arbete. Genom arbetsträning är att träna på arbetsplatser, att närma sig arbetsmarknaden.
Förr hade personalen – eller betjäningen som det då hette – arbetskläder/uniformer. Olika kläder för vardag och helg.
Det fanns en tydlig hierarki inom personalgrupperna. När S:t Olof var nybyggt fanns en stor influens från militär och polis. Där man också rekryterade personal. Psykiatri handlade till stor del om kontroll och bevakning.
”manliga skötare bar uniform, en blandning av spårvagnskonduktör och preussisk militär”
1958 infördes vita rockar inom sjukvården på Gotland. Inte förrän på 1970-talet luckrades hierarkin upp. Gotland var först i Sverige att begära att uniformstvånget skulle tas bort.
En verkligt kompetenshöjande process inom psykiatrin gäller utbildning. Från att ha rekryterat personal från militären beslutar Medicinalstyrelsen att utöka personalen med sjuksköterskor. Numer är det många yrken som utbildas för att arbeta inom psykiatrin:
Skötare, psykologer, terapeuter, psykiatriker, sjuksköterskor, kuratorer, bildterapeuter, musikterapeuter, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och det finns säkert fler.
Genom historien har behandlingsformerna varierat. Var tid har gjort det man ansett vara rätt och bäst för patienten. Det är med ödmjukhet vi bör se tillbaka. Och fundera över vad som kommer att sägas om vår tid, när ytterligare 50 år har gått.
Listan nedan är helt slumpmässigt sammanställd:
tvångströja, elchock, krampframkallning, arbetsterapi , bältessäng , insulinchock, lobotomi, bergenmodellen, kallbad, opium, hunger, dårkista, sömnkur, barbiturate , bensodiazepiner , lergigan, sobril, stesolid, halcion, mogadon, imovane, nitrazepan, mogandon, flunitrazepam, psykoterapi, psykoanalys, KBT, familjeterapi, gruppterapi
Ett nyckelår är 1938 då de två italienarna Cerelletti och Bini beskriver den terapeutiska verkan av epileptiska krampanfall, framkallade på elektrisk väg. Det vi idag kallar ECT-behandling.
Idag, många år senare är detta en av de mest verkningsfulla behandlingar vi har för de svåraste depressionstillstånden. Vägen dit har dock inte varit spikrak, med felbehandlingar, övergrepp och okunskap.
När franska kirurger forskade efter läkemedel som kunde sänka kroppstemperaturen snubblade man över preparatet klorpormazin. När det kom till Sverige 1955 såldes det under namnet Hibernal och var det första verkningsfulla preparatet mot psykos och ångest.
Psykofarmaka botade inte schizofreni, men för första gången fanns ett medel som mildrade och i vissa fall helt tog bort hallucinationer, vanföreställningar och ångest.
Nu kunde många patienter skrivas ut från mentalsjukhusen och för dem som blev kvar förändrades livet. Stormavdelningarna kunde stängas, isoleringsrum öppnas och tvångströjor knäppas upp.
Det banade väg för en helt annan inriktning på den psykiatriska vården.
I början av 1900-talet växte olika former av psykoterapi fram- psykoanalys och beteendeterapi.
Psykoanalysen skapades av Sigmund Freud och nämns första gången i hans skrifter och 1896. Psykoanalysen är en grupp psykologiska teorier och metoder som har det gemensamt att de förutsätter att människans psyke har en omedveten del. Beteendeterapins vetenskapsfilosofiska grund kallas för behaviorsim
Den amerikanske psykiatrikern Beck, noterade att deprimerade patienter tenderar att ha felaktiga och negativt färgade antaganden om sig själva och om omvärlden. Under 1960-talet började Beck därför utveckla en terapiform som handlade om att påverka automatiska tankemönster. Begreppet kognitiv beteendeterapi , KBT, blev mer känt under 1980-talet och används idag allmänt.
Under 2000-talet har den så kallade tredje vågens beteendeterapi vuxit fram. Här försöker man förändra förhållandet till sitt tänkande. Det handlar bland annat om tekniker för att uppnå medveten närvaro och lära sig acceptera sina tankar.
1991 byts tvångsvårdslagstiftning i Sverige. Tidigare hade sjukvården själv beslutat vem som skulle tvångsvårdas och vilken tid det skulle ta. Sedan 1991 bevakas frågan av civil domstol. Det är den som ansöker om tvångsvård av patient som ska motivera varför.
1975 sände Pockettidningen R fem journalister och en läkare till Sundby sjukhus. Tre journalister simulerade sjuka och tvångsintogs, två fick arbete som skötare och läkaren anställdes som underläkare.
Under flera veckor vistades reportrarna inne på mentalsjukhuset och från olika utgångspunkter berättade de om tristess, sysslolöshet, om patientens vanmakt och gradvisa hospitalisering, förmynderi, underkastelse och framför allt om en meningslös förvaring. Denna skakande och omskrivna rapport hade ett slutbudskap: Riv mentalsjukhusen (Pockettidningen R 1975)
Patienter börjar berätta sin egen historia. Nu startade också R-förbunden. Grupper som tidigare varit tysta i samhället började göra sig hörda. 1967 bildade en grupp före detta mentalpatienter Riksorganisationen Mental Hälsa, RMH som numera heter Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH.
Det system som används i Sverige idag – sedan efterkrigstiden – heter DSM ( Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders ). Den första versionen innehöll 106 psykiatriska diagnoser. Vid sekelskiftets början fanns 22 diagonser – ytterligare 150 år tidigare fanns två diagnoser.
Dagens version av DSM kom 1994 och innehåller 297 psykiatriska diagnoser. Finare diagnostik kräver finare modeller. Skattningsskalor och självskattningsskalor har vuxit fram, och blir allt mer detaljerade.
Under de 75 år som gått sedan S:t Olof invigdes har 226 vårdplatser blivit 12.
Vi har inte blivit friskare – men vi har hittat nya vägar. Utvecklingen i vården styrs inte enbart av medicinska framsteg och ökande kunskap utan också i hög grad av de normer och värdering som samhället står för i just den tiden.
Här är ett Finsamperspektiv:
De 226 platser som 1937 fanns på S:t Olof finner vi idag på andra håll. En del beror på medicinska framsteg och behandlingsformer – annat på förändrade synsätt.
Det som då var terapin är kanske arbetsträning och praktik. Vi har boendestöd, daglig verksamhet och omsorg om funktionsnedsatta – gruppboenden.
Vi har omsorg, sjukvård, rehabilitering och habilitering. Några av de som för 75 år sedan var patienter på S:t Olof skulle idag få möjlighet till anpassad utbildning.
Det dröjde ända till 1955 innan lagen om obligatorisk sjukförsäkring trädde i kraft.
Här ovan återfinns alla Finsams parter: Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Region Gotland med socialtjänst, vård omsorg och utbildning.
Det är med ödmjukhet vi ser på historien. Med facit i hand kan vi se att goda syften ibland slår fel.
Undrar vad man säger om oss, om 50 år?
